» » Från vargtider och vallpojksår En samling minnen från forna dagars Östra Nyland

Från vargtider och vallpojksår En samling minnen från forna dagars Östra Nyland

Från vargtider och vallpojksår
En samling minnen från forna dagars Östra Nyland
Category:
Title: Från vargtider och vallpojksår En samling minnen från forna dagars Östra Nyland
Release Date: 2018-08-01
Type book: Text
Copyright Status: Public domain in the USA.
Date added: 27 March 2019
Count views: 63
Read book
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 16

FRN VARGTIDER OCH
VALLPOJKSR

EN SAMLING MINNEN FRN FORNA
DAGARS STRA NYLAND

AF
JOSEFINA BENGTS

HELSINGFORS 1915
SDERSTRM & C:o FRLAGSAKTIEBOLAG

HELSINGFORS 1915
FRENCKELLSKA TRYCKERI-AKTIEBOLAGET

Ur minnesgoda ldringars hgkomster har jag samlatdessa spridda drag frn en frgngen tid. De synas migkunna frdjupa vr kunskap om frhllanden, tnkesttoch personligheter i de stnylndska svenskbygderna i frflutnadagar. Snart g de gamla med sina rika minnesskatterbort ur tiden. Jag har velat frn glmskan rddangot af det de frtljt i min hemstuga under stilla vinterkvllar,och med ett tack till de gamla snder jag derasberttelser ut till nya tiders barn.

Pern i november 1915.

J. B.

INNEHLL:

I.
  Sid.
Frn vargtider och vallpojksr 3
Hgkomster frn brnnantiden:  
I. I loflig tid 16
II. I den olofliga 25
„Durkmarsch“ 39
Hllkarlar 47
II.
Klder och kvinnoflit 59
III.
Prosten 73
Professorn 87
sterbottningen 99
Kaffe 108
Religisa 113
En vink frn andra sidan 120
En oskiftad vgstump 124

I.

Frn vargtider och vallpojksr.

Frr skulle det vara vallpojkar fr kreaturen, s visstsom de skulle ha mat och dricka.

En riktig pojke skulle fven vara vallpojke; det mstehan, fr att han skulle ha aktning och anseende blandkamrater, och den, som inte varit vallpojke, blef ej hllerngon riktig karl af, tyckte vi pojkar.

Inte aktades den pojke stort af kamrater, som intetordes ge sig ut i vallskog. Ju tidigare en liten parfvelvgade ge sig ut, desto strre heder tillvann han sig ikamraternas krets.

„Hvad vet du, som inte har gtt vall“ r ett gammaltordsprk, som lefver n.

Man m ha varit hur liten och obetydlig som hlst;s snart man fick vallstdsel, s vxte kuraget och karlvar man att taga till och med femton vargar i nacken.Alla andra arbeten i grden syntes oss s obetydliga ibredd med det, att skydda och vakta grdens kreatur frvargen.

Ty det var fr vargarnas skull, som vallpojkarnafanns till.

Jag var bara tta r, nr jag brjade min vallgng.Jag hade varit abcboksbarn om vintern, och nr det varfverstndet, knde jag mig s pass karl, att jag frgademor, om jag skulle f skaffa mig vallstlle till sommarn.Utan betnkan gaf mor mig sitt samtycke — dr varju munnar hemma tillrckligt nd — och jag lyckadesskaffa mig ett af de bttre vallstllena, nr jag s drtidigt p vintern tog stdsel. Det var nmligen inte smnga grdar nnu, som hade skaffat sig vallhjon.

Husbonden sg visst lite fundersam ut, nr jag komoch bjd ut mig. Han mente, att jag var alltfr ung ochliten fr en s stor kreaturstropp, som deras. Men nrjag kaverade mig fr att inte vara rdd, hur mycket jaggtt i skogen och plockat br med mor och hur bra jaghittade dr, och hur mnga vargar jag redan sett, styckte han vl, att en skrare karl n jag fanns det drakt inte, och han sade, att jag skulle f frska. Jag fickaf honom en mark i stdselpengar, och jag knde mignstan som familjens frsrjare, nr jag gaf den markent mor. Till ln skulle jag f den vanliga vallpojkslnen,en kappe rg fr hvarje mjlkko och en half kappe frhvar kviga, kalf och oxe; ett par linbyxor till sommarn attg i skogen med, och en halfyllemundering till hsten,strumpor, vantar och ett par frskodda stflar. Till Johannedagenfick man en ost och ett jstbrd och frihetfrn vallgngen. Man fick d vara hemma eller hvar manannars hade lust att hlla hlg — alldeles som nu, nrskolbarnen ha kejsarlof. Det var i alla fall en ntt inkomstfver sommarn. Till Allhelgon var tjnstetiden slut,och d for man hem igen fr att under vintern fva sigi katekesen till lsfrhret. I sju r studerade jag religionfr Gabril-fabru om vintern och gick vall om sommarn,och jag drog mig bra fram p det viset, till dessjag vid sexton r gick och lste. Detsamma gjorde fvenmina fyra brder, den ena efter den andra, och det varen stor lttnad fr mor, som var nka med sju barn ochen ko och en gris och gamla mormor, som fick tre kapparrg i kvartalet frn kommunen.

Inte var det bara vi fattigmansbarn, som var vallpojkartill professionen. Dr det i bondens hem fanns egnabarn i vallpojksren, s visst gick de vall. Det var baranr det inte fanns af egna tillgngar, som man stdsladedrifrn det fanns stugan full. Mnga storvxta och humrligaflickbarn gick fven vall. Men vi pojkar ansgdet liksom lite vanhederligt att ha dem med, och iblandvar det bde si och s med modet och kuraget hos vallflickorna,d vargen hngde oss i hlarna. D mste vipojkar alltid fram till hjlp.

Jag minns Lnnrosens Emma, som en gng, d vargenkom, stod och t. Hon skulle skrika, men kunde inte.Hon stod dr hon stannat med munnen opp, men ej ettljud kom fver hennes hvita lppar. Jag trs ej rtt sga,hur det hade gtt med henne och krken, ifall ej vi andravarit med.

Lustigt var det drute i skog och mark frn vren tillhsten, och med en brdkant och en surmjlksflaska i psenoch p ftterna ett par kngor, som kvinnfolket kasserat,funno vi vallifvet fver all mtta hrligt. P frsommarn,d odjuren inte nnu voro s svra och nrgngna,hade vi tid fr skoj och lefverne i skogsbackarna. Vigjorde granna kppar och goda vallhorn och visplar ochkvastar, d kuddorna hejdade sig i marschen och togo sinmiddagslur. Och s slogs vi smtt emellant och emellantgjorde vi visor till skllornas toner, som vi sedantrallade hvar och en efter sin sklla, nr kuddorna vaknatoch marschen satte sig i gng och det drog sig till kvll.

Vrsta brket hade vi alltid om vren med fljeskalfvarna,som inte frstod att hlla sig ihop med de andrakrken, utan ville dnga och lpa hvar som hlst fr sigsjlfva. Men fram till Johanne fick man dem nd sexercerade, att de frstod skllan och begrep att fljaskllkuddan. Men s hade man ocks brkat med demmed bde hemliga och uppenbara konster. Ty vi kundetrolla och kunde konster, s sm vi n voro, fr attskydda oss fr vargen och skaffa oss kreaturslycka pallt stt, och det var konster, som vi voro fullrda ifrn frsta brjan. De satt oss liksom i blodet. „Ochakta dig fr vargen“ var det man fick lra sig nst Fadervr och Gud som hafver barnen kr. Den frmaningenfick man jmt till pminnelse, nr man skulle begesig ut ngonstdes. Och nog var det s, att vargskrckennd satt i oss dr djupt innanfr och skaffade oss hjrtklappnings ofta. Men en pojke blygs att visa sntdr. Han skulle rakt ha skmt ut sig fr det, och frresten, hvad gjorde han fr nytta i skogen, en sdan?

Frr i tiden, s sade min mor, skulle alla byns vallhjonvara i rrelse tidigt p morgonen Tiburtiusdageneller sommarmssdagen den fjortonde april. Det var vallpojkarnasdag. D gllde det att skaffa byn vallycka.Vallhjonen gjorde dagen frut sina horn i ordning, ochs tidigt p morgonen, att solen just rann opp, gick demed sina horn upp p ett brg eller en annan hjd ochltade in sommar och vallycka. Den som hann med frstalten, den fick lyckan. I en lng tid var vallhjonen iSkinnarby alltid de frsta att lta, men sen tog ter andrafverhanden, sade gamle Peter mobru, som gtt valli all sin tid och ingenting annat blef n vallpojke, s lngehan orkade ngot. Lyckan blef ibland si och ibland s,men grant lt det, nr flere byars vallhorn ljd p sammagng och frn olika hll i den tidiga, klara vrmorgonen.Vann man inte lyckan, s var det i alla fall en frjd attlta med och att ha ett godt horn, ty hornet var liksomvallhjonets verktyg, tyckte mobru. Och det hade hanrtt i, fr en vallpojke utan horn eller med ett dligtvar en skam fr yrket.

Vi gjorde uppfinningar och frbttrade vra vallhornp mngahanda stt fr att f dem att lta bra. KallePilman lt till och med en gng en kringfarande bleckslagaregra sig ett vallhorn af bleckplt. Men vi andrakasserade det, fr lten kom s pipande och ynkligdrur. De horn, som vi sjlfva gjorde af lnga barkremsoreller med kimbar, se, det var basuner, som kundeskrmma ilt i magen t en vargrackare! Det sgs, attvargen kan f ilt i magen af att han blir hastigt rdd,och sant r det, fr Heikus Hinku lg en gng underen kullfallen grdsgrd, d en varg kom och hoppadefver precis dr han lg. Hinku skrek till, och vargenblef s rdd — — att Hinku fick g tvtta sig i bcken.S nog r det sant, det dr!

Men p sensommarn och hstsidan blef det annat af.D blef odjuren s stygga och gemena och nrgngna,och vi mste ha gon och ron ppna och lta och lyllas att vi voro hesa i halsen och svullna i munnen. Ochgud sig frbarme, nr vargen ngon gng kom t attrifva och lgga ned en ko eller en kalf ur troppen trotsallt vrt vaktande! Det var sorg och bedrfvelse utanmtta fver det som ryckts bort — om det s bara varen kalf — det var skrmsel och ngest fr det onda,som stndigt hngde oss i hlen och jag tror, att folksbarn inte numera r s rdda fr den onde sjlf, somvi vallbarn d var fr vargen en bra lng tid efter ensdan hndelse. Det var ett hrdt prof fr karavligheten,nr den ludne kom s ful och gripig i hufvudet ochlurade i bysket.

Jag kommer ihg, huru Blommens Gusta, som d varfrsta resans pojke — vi andra voro redan kaptener —bjd en brdbit t vargen, som han frut inte sett p snra hll. Han lockade och kallade; — Jecko se, Jeckose, ty han trodde, att det var grannas hund, som satt ochlurade bak buskarna. Men s tog vi andra hornen ochtutade till rtt s godt som i ronen p vargen. Jagtnker det gjorde honom godt!

Frr, d vargen kunde tala, lr han ha sagt:

Slipipon, slipipon, syster min!

Bockahorni, bockahorni, broder menn!

Langhorni kr me opp i skojin.

Mrkvrdigt var det, hvad han kunde lpa fr hornltarna!Men

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 16
Comments (0)
Free online library ideabooks.net