» » Richard Lejonhjerta i historien och poesin Akademisk afhandling

Richard Lejonhjerta i historien och poesin Akademisk afhandling

Richard Lejonhjerta i historien och poesin
Akademisk afhandling
Category:
Title: Richard Lejonhjerta i historien och poesin Akademisk afhandling
Release Date: 2018-12-26
Type book: Text
Copyright Status: Public domain in the USA.
Date added: 27 March 2019
Count views: 26
Read book
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 15

The Project Gutenberg EBook of Richard Lejonhjerta i historien och poesin, byCarl Gustaf Estlander

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and withalmost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away orre-use it under the terms of the Project Gutenberg License includedwith this eBook or online at www.gutenberg.org/license

Title: Richard Lejonhjerta i historien och poesin Akademisk afhandling

Author: Carl Gustaf Estlander

Release Date: December 26, 2018 [EBook #58544]

Language: Swedish

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK RICHARD LEJONHJERTA I ***

Produced by Jari Koivisto and Tapio Riikonen

RICHARD LEJONHJERTA I HISTORIEN OCH POESIN

Akademisk afhandling af

CARL GUSTAF ESTLANDER

Helsingfors,J. C. Frenckell Son,1858.

Akademisk afhandling af CARL GUSTAF ESTLANDER hvilken, med samtyckeaf den vidtberömda Historisk-filologiska Fakulteten vid FinlandsUniversitet, och under inseende af FREDRIK CYGNÆUS, Filosofie Magister,Professor i Estetiken och Nyare Litteraturen, Riddare af K. K. S:tStanislai Ordens andra klass, till granskning framställe af CARL GUSTAFESTLANDER, Magister, uti Hist.—filol. Auditorium d. 11 Decemher 1858p.v.t.f m.

INNEHÅLL:

     Företal.
  I. Richard Lejonhjerta i normandiska historien.
 II. Richard Lejonhjerta i normandiska poesin.
     Anmärkningar.

Företal

Med genialisk blick har Sir Walter Scott i sin förträffliga romanIvanhoe förstått att uppfatta kontrasten emellan tvenne personligheter,hvilkas namn i Englands medeltidshistorie och poesi intaga märkeligarum. Den ena är Richard Lejonhjerta, den andra Robin Hood. Vetterligenhar ingen personlig beröring dem emellan funnits; och dock kan ensannare förändring af den historiska verkligheten icke tänkas, änden romanförfattaren tillåtit sig i denna sin sammanställning afriddarekonungen på tronen och fribytarekonungen i skogens vildmark. Tyhuru omätligt än afståndet kan tyckas ifrån konungen öfver vesternsmäktigaste folk, hvars vilja var lag för blomstrande riken och hvarsfana följdes af medeltidens stoltaste riddareskap, till den rättslösefribytaren, som med sitt vilda följe jagades likt rådjur i Sherwoodsskogssnår, sammanträffa dock deras karakterer och lif i tvenneväsendtliga punkter. Hvardera äro de äkta romantiska personligheter,på grund af sin lösbundenhet från det alldagliga lagbundna lifvetstriviala förhållanden; hvardera äro de der jemte samtida representanteraf de tvenne folk, det normandiska och det anglosaxiska, hvilka efterslaget vid Hastings inkastades till en blodig samvaro på Englandsgemensamma jord. Medan Normanderne med hänryckning följa sin hjeltepå hans verldsberömda riddarefärd till det Heliga Landet, skådar detanglosaxiska folket med sorgset mod i Sherwoods fribytare de sistaförsvinnande kämparne för dess nationela sjelfständighet och tillvaro.Motsatsen mellan de bägge personerna vidgar sig sålunda till en motsatsmellan tvenne folks karakterer, lefnadsvilkor och samhällsställning,det ena herrskande, obändigt, aristokratiskt, det andra förtrampadt,godmodigt, folkmässigt.

Skulle nu förf., sedan denna sammanställning fått makt med honom,stadnat helt enkelt vid ofvanantydda sida deraf, hade hansuppgift blifvit en rent historisk karaktersteckning af de bäggenationalhjeltarne samt, i och med dem, af de bägge folkelementerna, iden tidpunkt då striden dem emellan håller på att bortdö och de beredasig att fredligt sammansmälta till en engelsk nation. Men RichardLejonhjerta och Robin Hood hafva ännu en tredje punkt, hvari derasöden likna hvarandra. Den ena som den andra tillhöra dessa lyckligadödlige, hvilkas odödlighet hvilar icke blott i historiens minnesblad,utan äfven i diktens bildersalar, hvarföre, när man forskande skådartillbaka, hvardera ter sig i en dubbelgestalt, allteftersom denhistoriska verkligheten eller det fantasispunna omhöljet skymtar framför blicken. Denna deras dubbla tillvaro är så mycket intressantare,som hvardera har sitt folk att tacka för den ena som den andragestalten, sålunda att, under det menestreler och truverer gripit despridda dragen af Richards person och iklädt honom den normandiskapoesins riddarerustning, minnet af Robin Hoods äfventyrliga lifutbildat sig i Anglosaxarnes fantasi till folkvisor och ballader.Jemför man då den historiska personen med den diktade, är man sålunda,genom att tillse i hvad mon dikten förändrat verkligheten och huru honvid skapandet tillvägagått, i tillfälle att uppskatta hvardera folketsskaldelynne, det är, att framställa medeltidens jemförelsevis lärdadiktning i bredd med folkdikten.

Men då en sådan dubbel, på en gång historisk och litteraturhistoriskjemförelse skulle gått vida utom gränsorna för en akademisk afhandling,och då förf. af enskild böjelse drogs till den sednare uppgiften,måste sammanställningen uppoffras, i det hvardera hjeltarne skildtbehandlades. Uppgiften i efterföljande blad blir sålunda, att i denomgestaltning Richard Lejonhjerta i normandiska dikten undergåttframställa denna diktnings lynne och art, hvartill åter de betingandevilkoren måste finnas i nationens samhällslif, tanke och handlingssätt.Huruvida, med en dylik plan, det historiska strängt i form afgrundlägning bordt skiljas från det litteraturhistoriska, må utvisas afsättet hvarpå förf. förstått att lösa sin uppgift. Befunnes han härihafva begått ett misstag, återstår honom blott den djupsinniga trösten:"hvad som engång skett kan ej mera hjelpas."

Göres åter anmärkning derom, att den historiska grundlägningen är tillöfverlopps vidlöftig, tar sig förf. friheten hänvisa till en sednareafhandling, der det erfordrades att grunddragen af anglonormandiskasamhälls- och stats-skicket vore gifna, för att förstå det anglosaxiskafolkets sorgliga ställning.

Till att undvika upprepade citater kan det engång för alla anges,att följande arbeten anlitats, vid framställningen af Normandernassamhällsskick och den sociala sidan af Richards lif: Thierry,Conquête de l'Angleterre (Paris 1830), Turner, History of Englandduring the Middle Ages (London 1853, vol. I), Lingard, History ofEngland (London 1825, vol. II) — vid behandling af korståget,utom förenämnde arbeten, Michaud, Histoire des Croisades (Paris1838 vol. II), — vid undersökning af romandiktningens uppkomst samtmenestrelernes lif och verksamhet: de la Rue, Essais sur les Bardesetc. (Caen 1834), Warton, History of English Poetry (London 1846) ochde la Villemarqué, Contes populaires des ancies Bretons (Paris 1842),— samt slutligen såsom källor för romanerna om Richard Coeur de Lion:Weber, Metrical Romances (Edinburg 1810) och Ellis, Specimens ofearly English metrical Romances (London 1848).

I.

Richard Lejonhjerta i normandiska historien.

Den normandiska eröfringen af England var icke ett blott underkufvande;hon var en invasion, en kolonisation i stort. Hvilka anspråk på EdvardConfessorns tron Wilhelm Bastarden än kunde förebära, huru välsignadhans fana och huru helgadt än hans fribytartåg, antog den dynastiskaeröfringen dock innan kort karakteren af inkräktande. Det anglosaxiskafolket, fastän väl vandt i sin fromma indolens att underkasta sigfrämmande eröfrare, fann sig med förskräckelse denna gång hafva fallitbyte för vida mer fordrande inkräktare än norska sjöröfvare och danskasjökonungar. Desse hade kommit som kraftiga lefnadsfriska naturfolktill ett jemförelsevis högt civiliseradt samhälle, åtnöjt sig mednågra sträckor af dess jord, fogat sig i dess former och inom fågenerationer fredligt sammansmultit med de beslägtade invånarne. Nugälde det icke blott att afträda mer eller mindre gods och grund samtfredligt inrymma nykomlingarne plats jemte sig i de gamla formerna;det gälde att utrymma hela samhällsbygnaden, sjelfva ställa sigsom rättslösa medlemmar utom densamma och åskåda huru främlingarneplundrade, förstörde och omgestaltade henne. Ty Normanderne medfördesjelfva ett samhällsskick, visserligen i grunden mindre sedligt ochhumant än Anglosaxarnes, men för tiden starkare genom det krigiskalynne feodalismen var egnad att väcka och underhålla. Huru mycket änaf anglosaxiskt ursprung qvarblef och huru mycket än sednare, genomsin högre sedlighet, gjorde sig gällande, då de fördrifne åter fingobesittningsrätt i samhället, var det dock vid denna inympningsprocessden bittraste smärtan kändes, genom honom normandiska eröfringenerhåller sin fasansfulla karakter. Ju längre hunna i kultur ochutveckling på engång förtryckarne och de förtryckte äro, dess störreorättvisa, dess bittrare kränkning.

Det låg sålunda i sakens natur, att eröfringen för århundraden skulleframkalla ett samhällsskick, deri våldet skipade lag och svärdetupprätthöll densamma. Men detta låg äfven i eröfrarnes egendomliga,krigiskt vilda lynne. Styrkan och svärdet egde hos dem urgamla anor,härstammande från en tid, då detta tappra folk som skandinaviskavikingar gjorde strandhugg på Europas skönaste kuster och skuro sinarunor i hjertat af dess rikaste länder, plundrande och mördande medsamma kallblodighet, hvarmed de vågade sig sjelfva bland atlantiskaoceanens vågor. Styrkans rätt och svärdets välde erhöllo blott andraformer, då Gångerolf bland sina följeslagare utskiftat Neustriensödelagda fält jemte dess franco-galliske inbyggare. Sedan desshade visserligen de bofasta vikingarne med förvånansvärd lätthetutbytt sitt norræna-mål emot infödingarnes gallicerade latin ochsina Asa-gudar emot hvite Christ och hans helgon, samt tillochmed ireligiös hängifvenhet och kyrklig fromhet så öfverträffat långt äldrekristnade folk, att de i slaget vid Hastings genom sina vakor ochböner med skäl kunde synas Anglosaxarne mera likna munkar änstridsmän.[1] Äfven i vetande och bokliga konster hade de fordnaNorrmännen åtminstone upphunnit det öfriga Europa; ty vid eröfringenberömmas de af Lanfrancus inrättade klosterskolorna såsomtillflyktsorter för klassiska studier,[2] hvarjemte normandiskapresterskapet, om ock mera krigiskt än det för andans och fredens mänegnat sig, stod i lärdom vida öfver Anglosaxarnes. Tillochmed i desköna konsterna hafva Normanderna från denna tid lemnat oförgängligaspår; deras arkitektoniska minnesmärken från medlet af XI:te årh.vittna än i dag, genom den stränga och enkla konseqvens hvarmedromaniska stilen i dem utbildats och genom lätt fantastiskornamentering, om tvenne genomgående drag i normandiska lynnet: kraftoch prydlighet.[3] Det förra genomträngde lifgifvande och föryngrandehela det förslappade franco-galliska väsendet; det sednare göt sinförfining öfver feodallifvets råa seder. Prakt i husgeråd, drägter ochvapen, ceremoniös ståt i kyrkobruken, lysande fester, belefvenhet iumgänge, måttlighet i mat och dryck utmärkte numera Skandinavienssjöröfvare framför alla andra nationer i norden af Europa.

Men allt detta oaktadt qvarbodde dock vikingasinnet med dessbetydelsefulla egenskaper: en orolig äfventyraranda, lystnad efterbyte förvärfdt i blodig idrott, törst efter rykte och ära samt ettkänslolöst dödsförakt, som vid en mindre hunnen utvecklingsgrad utgörtapperhetens grund och vilkor. Huru många band och intressen än måhafva alstrats genom detta folklynnes bindande vid jord och fastegendom, var dock i och med, feodalförhållandena det väsendtligastevilkoret för ett eröfrande krigarfolk i fullt mått förhanden:obehöfligheten af arbete och dermed frånvaron af medborgerligverksamhet. Likalitet som för vikingen på hans drakskepp, der hanseglade med sin skara af tillgifne kämpar, var för feodalherren medvallomslutna borgar, dit han församlade sina numera till vasallerförbytte män, ett fredligt arbete någon nödvändighet eller någonära. Liksom då, beskattade han andras idoghet, förbehållande sigsjelf den gagnlösaste och dock ärofullaste lotten, vapenbrukets.I hans förhållande till fordne sjökonungen, numera hertigen afNormandie, förändrades genom bosättningen väl formen och namnet,men föga af sjelfva andan. Germanismens urgamla personliga trohetsförhållande, beroende af den aktning anföraren genom styrka ochtapperhet förvärfvat, var och förblef det hufvudsakliga sambandetäfven mellan baronen och hans länsherre; lätt brutet, såsnart denlikaså urgamla germaniska sjelfständighetskänslan reste sig deremotstarkare, endast i den mon det nu helgades af en mäktigare religion.Då emedlertid mera invecklade förhållanden, framförallt den spändaställningen till frankiske öfverherren och armoricanske vasallen,fordrade en större sammanhållighet, samt redan sjelfva bofastheten inomgemensamma landamären icke mera kunde tillåta samma oberoende, hvarmedden missnöjde vikingen styrde sitt skepp ifrån sjökonungens flotta,måste hertigarne af Normandie hos sig utbilda en annan kraft än blottastyrkans. Ty i detta förhållande torde riktigast grunden böra sökastill den list och förslagenhet, hvarför Normanderna gjorde sig kändaoch fruktade, och hvilken vid eröfringen af England utgjorde styrkan iWilhelm Bastardens statskonst.

Likt en planta, förflyttad i frodig jordmån och gynsamt klimat,utvecklade sig nu det normandiska lynnet i virrvarret afsamhällsförhållanden, som genom eröfringen uppstod. Kufvadt genomanförarens list och deras egen tapperhet och öfverlägsna krigskonst,låg ett blomstrande konungarike, utmärkt för handel, konstflit ochsedlig lagstiftning, öppet för alla eröfrarenes passioner. Icke blottWilhelms normandiska och bretagnesiska baroner, hvilka i slaget vidHastings anfört egna trupper, icke blott enskildte riddare, hvilkaifrån när och fjärran strömmat till eröfrarens af påfven helgade banér,tillochmed vapendragare och simpla soldater sågo sig plötsligen ibesittning af ofantliga domäner. Personer med råa och tygellösa sedererhöllo genom en sådan vexling i lefnadsvilkor ett obegränsadt spelrumför alla onda böjelser. Äfven desse voro numera af adlig rang och högtanseende, medvetne om att under sig, såsom trälar på deras fordnajord, såsom beroende landbönder, eller åtminstone såsom skattskyldigevasaller, hafva landets fordne herrar, thegner som ceorler. Om äfvenjemte dem anglosaxiske jordegare qvarblefvo i besittning af friheten,sågo de i desse frankliner och socagers en fiendtlig, föraktad,barbarisk massa, rättslös inför de numera af normandisk grefve ellerbiskop och normandiska baroner sammansatta shiredomstolarne, utan säteoch stämma i pärernas församling, talande ett obegripligt språk ochbeledd för sitt grofva oartiga umgängessätt, sina långa skägg och vidamantlar.

Hvilken sedlighet och rättskänsla ur sådana förhållanden nödvändigtvismåste framalstras, derpå är historien om de anglonormandiske baronerneunder första århundradet efter eröfringen ett vältaligt vittne. DåWilhelm Eröfraren, sedan äfven de ödelagda nordliga provinsernaunderkastat sig hans välde, högtidligen tillförsäkrade Anglosaxarne omsamma lagar och styrelse som i "den gode kung Edvards dagar," lofvadehan dervid mer än han kunde eller ville hålla. Der ett helt folk isjelfva verket beröfvats sina rättigheter, måste det rätta sjelftblifva vacklande, begreppen derom förvridna, och ett näfrättstillståndinträda, der styrkan ensamt fäller domslut. Till lycka för Englandsframtid lade anglosaxiska statsförfattningen, såsom grundad påkommunalväsende icke subinfeudation, den ojemförligt större makten ikonungens hand, och denna del af den "gode kung Edvards lagar" bådeville och kunde Wilhelm Eröfraren vidmakthålla.

Men vid

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 15
Comments (0)
Free online library ideabooks.net