» » » David Ramms arv

David Ramms arv

David Ramms arv
Category: Fiction
Title: David Ramms arv
Release Date: 2006-05-05
Type book: Text
Copyright Status: Public domain in the USA.
Date added: 25 March 2019
Count views: 18
Read book
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 25

Dan Andersson


DAVID
RAMMS
ARV


BOKFÖRLAGET TREVI

DAVID RAMMS ARV
Av Dan Andersson
Utgiven första gången 1919
Utgiven av Bokförlaget Trevi, Stockholm, 1977
Tryckt i Finland 1977

Om en människa vore än så törstig skulle hon ej dragas till källan omicke något av Gud vore i vattnet.

Mäster Eckhart

7

En kort inledning
samt historien om en hammare

Det arv jag fått från min faders land
av skogar och vilda snår,
är bara en börda som tynger min rygg
där jag ensam och grubblande går.
Men det blir väl en morgon på ofridens natt
— jag vill lära mig bedja och tro,
att en ensam människas blod en gång
skall svalna i kvällarnas ro.
Och av en oren klädnad till sist
skall vävas en ljusets skrud
åt den som bland många förgängliga ting
tappade bort sin gud.

När denna berättelse börjar är David Ramm tjugofyra år och jag ärskyldig denna del av hans historia en kort inledning. Det är tämligensäkert att det svårmod han led av, denna omöjlighet att riktigt kommatill rätta med tingen i denna värld, berodde på degeneration och ejendast på bittra upplevelser i barnaåren. När han en kort tid före dehändelser som avsluta denna skildring berättade mig det han visste omsina förfäder, tror jag han hade rätt när han i detta fordom spåradeupprinnelsen till den heta själens oro som förgiftade hans tillvaro,denna tidvis häftigt starka, tidvis alldeles förintade livslust, som varhonom till så stort men i hans praktiska liv. Och8en utfattig man får lov att vara praktisk, i den mån han ej är det skallhan gå mot döden, på ett eller annat sätt, hastigare eller långsammareallt efter omständigheterna. David Ramms nervösa känslighet, hansomväxlande uppsluppenhet och förtvivlan, hans ångest inför eländetshemlighet, inför vilken han aldrig lärde sig den prövade vises ro— allt detta gjorde honom i högsta grad opraktisk. Dettasjälstillstånd kunde väl vara frukten av ett från barndomenkringflackande liv, ständig hemlöshet, alkohol, opium och tidigaerotiska förvillelser, men det var nog också arv. Ty om ej svaghetenfunnits hos honom från början, hade han då ens behövt falla i alkoholoch opium? Och om han ej från början varit den ångestjagade man han var— hade han då så tidigt behövt fly hemifrån?

När han berättade mig det han visste om sin släkts historia visade hanmig en underlig tingest, som låg avsides på en skräpvind nere i finnbyn.Det var en liten hammare eller mindre slägga av järn, omkring tvådecimeter lång och med avbrutet träskaft. Han höll den i handen ochliksom lekte med den, knackade sakta mot en jordfast sten med den ochtycktes liksom drömmande lyssna på klangen. Och han berättade följande:

— Bakom mäj tycks det bara ha varit fattigdom, tiggeri ochvanvett. Hela sällskapet av mina förfäder liknar, tycker jag, en hopkrälande kräk som alla9trampar på och spottar på, och när något led i den där kräldjurssläktentrampas ner i leran, blir det bara bättre plats för dom andra. Menallihop av dom var mycket barmhärtiga mot sina medmänniskor, snälla ochhjälpsamma — —

Han lade ifrån sig hammaren och rätade upp sig. Aftonvinden lekte medhans hår, och jag såg att det börjat gråna vid tinningarna. Hans vitaansikte var mycket vackert, ögonen stålgrå och sorgsna på ett underligtbehärskat sätt. Och han var bara tjugofyra år. Vi satte oss under enbjörk och lade hammaren emellan oss, och så tog han sig över pannan ochfortsatte.

— Du skulle ha varit med mäj, bror, så hade det gått bättre mångagånger, men vi fick ju aldrig vara tillsammans. Det gör detsamma nu— jag har berättat min historia och du skall skriva den —men nu skulle jag tala om släkten. Du skall ha den, och så den därhammaren liksom till inledning. Efraim Magnus Ramm, ser du, var soldat,drinkare och nästan alltid brödlös så fort tjänsten slutade. Jag hartagit reda på honom, han var min farfars far — bergsmansböndernasatte just inte så stort värde på de usla Rammarna, som först tiggde,nästan tiggde det dom skulle leva av och sedan delade sina tiggda bitarmed alla andra uslingar. Folk tycker inte om sånt, vet du. Men man hadeen viss respekt för Rammarna ändå, dom var inga fega stackare, dom varoförvägna, dödsföraktande, dom inväntade döden med cyniskt lugn mitt i10sin örtagård av trasor och lump — jag blir alltid så här poetisk,när jag talar nu mera, men mest var dom så fulla att livet bara var ettveckolångt drömliv på rökstumuren. Dom var inga finnar, vi ha inte ettsmul nomadblod i oss. Snarare var dom österrikare, det lär ha varitinflyttning av såna smeder, men det vet jag inte nu, i alla fall, minfarfars far började tjänsten under Gustav tredje — han gick itrollskola hos Libson, sade man, var skottfri och kunde trolla. Hanrymde som krigsfånge från Wittenberg — varför han skulle hit igenkan jag inte begripa, han kunde ha varit kvar i fängelset och trollat— men hit kom han och vart en sån där profoss, piskade ogiftabarnaföderskor med spön, söp och latade sig och diktade visor pårökstumuren, och på dödsbädden bekände han att han en gång lönnmördat ensvensk officer, han hade skjutit honom i ryggen, men han tycktes ejångra sig, han bara talade om det. Han hade många barn, jag vet inte avalla, och änkan höll lönnkrog ett slag och uppfostrade farfar min, som— som rådde om den här hammaren. En konstig bergsman vart han, somsatt på vägkanterna och knackade sten och sjöng besynnerliga sånger itakt med slagen till släggan — tokig, förstår du, en sorgensgalning med långt hår, jag skall visst vara mycket lik honom, men innandet där bröt ut hade han blivit far —

Far min, ser du, ja jag behöver inte tala om honom, du känner honom likabra som jag, han fick följa mor sin på tiggarresor kring bygden, då varhan11bara tio år, det fanns inga fattighus då eller nånting ordnat åt domfattiga, och som ung vart han bruten av höftvärk och tuberkulos. Hanvart, som du vet, en kristen, en rätt kristen. Men i ungdomsåren lär hanha varit rätt vild, under de tider han var som starkast, innan han vartreligiös hade han en tid med någorlunda hälsa, och då var han som sagtganska vild, släktblodet, ser du, det var han som ensam, när linjen förH.-järnvägen skulle stakas, gav säj ut på en murken stock över den gamlaLombacksgruvan, inunder honom var en avgrund på sex sättningar och hanstod upprätt på stocken som brakade och fällde murkna flisor, och därhögg han bort ett skymmande träd som växte i öppningen med roten ivästerslidan. Och kamraterna stod mållösa av rädsla, men då lär han hakommit ihåg hur fattig och usel han var och att han var en tiggarungeoch ingen bergsmansson, för han hade sjungit denna gamla slagdänga medanhan huggit så att spånorna yrde över avgrunden.

Och i det han liksom smekande for med handen över släggan sjöng DavidRamm sakta:

Alla man, alla man, håll i repet!
Alla bergsmän som skeppar erat järn —
ni kan släppa när ni vill — släpp repet!
Dä ä bara en tiggare på än’.

Det var inte mycket, men det var sextonåringens trotsiga skoj medöversittarna, fattigdomen och dödsfaran. Gud vet vad han tagit sig tillhär i livet om12inte sjukdom och ytterligt elände skruvat till sig kring hans unga liv.Och så, till sist men ej minst, om ej den gamle Gud Fader talat tillhonom så allvarligt mitt i skogarnas gripande tystnad, att han vid tjuguår plötsligt lade om sitt leverne och sedan vart en av traktensfrommaste män!

— Jo, svarar Efraim Ramm själv, då hade jag blivit rövare ochmördare och slagskämpe och allting — kanske simpel tjuv också. Jaghade fröet till alla synder i mig. Nu vart jag visserligen lusfattig,men hederlig, och det är inte så litet! Så att han kunde berömma sigsjälv också, men det hade han rättighet till, ty han levde som hanlärde. Och den gamle vitskäggige log så att ansiktet var som enhösthimmel med klar sol. Och si, det var allt av Herran kommet!

Och där sitter han på sitt skräddarbord och syr och syr medan hansfattiga liv stupar ned mot den evighet som han aldrig är rädd för, motden död som han håller av som en vis vän därför att den ej mer kanförfära en nerv i gamle Efraim. Han är en rätt kristen, möter varjebekymmer med en ny lovsång, begraver sina barn, när de dör eller när dei vanvettig yrsel själva tar sina liv, begraver dem med fruktan ochbävan inför den stränge guden, men rädes ej, förtvivlar ej, går hem ocharbetar igen som om intet hänt. När sjukdomen bröt ned honom såg hanhimmelen öppen. All livets bitterhet var hans arv och för allt tackadehan Gud. Det är en underbar man.

Inte heller är han ängslig, han knäböjer varje kväll13och skickar upp alla sina bekymmer till himmelen. Och om han tror att dehamnar rakt framme vid Guds tron — varför skulle vi betvivla attde gör det? Och hamnar de inte där, så stor sak vart de tar vägen,huvudsaken är att Efraim blir kvitt dem! Eller hur? Men nu skalljag gå.

Den sista delen av Davids berättelse hade framsagts på ett vissthögtidligt sätt, som också kunde vara trötthet. Han reste sig upp, togden olycksaliga hammaren i handen och gjorde sig redo att gå. Eftersomjag trodde att han ämnade sig hem till sina föräldrar ville jag ejhindra honom, vi tog farväl av varandra där, under några gamla vänligaoch beskyddande hängbjörkar. Det var en lent susande majdag med en mjukvind och solen gick just nu ned bakom de mäktiga bergskedjor som skiljerGraninge vildmarker från Värmland. Jag såg honom försvinna uppåtskogsvägen till Asanders ås, lång och rank, men med någonting nervöstoch trött över varje rörelse. Jag undrade varför han ej förmådde sig attkasta bort hammaren, kände han en viss kärlek till den — eller varhan på något sätt förvirrad?

I handen höll jag hans skrivbok, som han anförtrott mig, en tjock luntamed vaxdukspärmar. Den innehöll två avdelningar, den första bestod avmycket fragmentariska uppteckningar från de år av enstöringsliv hanlevat här i skogen, den andra avdelningen innehöll det mesta av denberättelse som följer här,14och ur första avdelningen har jag endast medtagit så mycket som kan varaav intresse för belysande av de händelser jag skildrat i denna del avhans historia.

15

I. Vännerna

1. På hemväg

Det var nära dagbräckningen. David satt på ett långt persontågnågonstädes på Canadian Pacific. Tåget hade stannat och inväntade ettsöderifrån kommande snälltåg. Han lutade sig halvvaken ut genomfönstret. Det var början till en daggvåt och blåsig dag, en sådan dagsom han alltid älskat, särskilt bland de kanadiska slättlandens helafält av solrosor. Väldiga sjöar lyste som eld långt borta. Helt närarucklet som skulle föreställa stationshus såg han enstaka kors på enkyrkogård skymta svarta genom dunklet och mellan korsen silhuetten av ensnokande hund. Stationsvakten löste av haken som höll signalbrädet, justsom snälltåget körde förbi och för ett ögonblick skymde bort korsendärute. De lysande fönsterna susade förbi som en storm och så såg hankyrkogården igen, och den stora hunden som gick där och snokade. Det ärmycket möjligt att hela denna syn bara var en dröm, ty i nästa ögonblicktyckte han att han sett kyrkogården i Graninge i Dalarna.

Han frös i hela kroppen. En beklämning grep honom lik den nattmara somförstört hans barndoms sömn. Tåget ångade i väg.

16Hans kropp blev stel och det fattades honom vilja att röra sig, hundenpå kyrkogården vart så småningom en schakal som bökade bland detvissnade kransskräpet på Graninge begravningsplats, där hans olyckligeoch sinnessjuke bror skurit halsen av sig. Hade icke någon skrivit hanshistoria? Jo visst, men den skulle aldrig ha skrivits. Och även om Davidhade boken handlat — vem kan skriva något som handlar om en annanmänska? Hur han hela sitt liv syndat och varit rädd för Gud, icke kunnattänka på något annat än Gud, ja, på allt som kan kallas Gud, hur hanläst tusen böcker för att hitta en utväg ur vanvettet. Har någon skrivitdet, ingen, men alla ödsliga kyrkogårdar gav honom igen scenen från hansbrors begravning. Nu såg han den igen. Far var också med. En lungsiktigoch lomhörd präst stod och hostade

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 25
Comments (0)
reload, if the code cannot be seen
Free online library ideabooks.net