» » » Röda rummet_ Skildringar ur artist- och författarlivet

Röda rummet_ Skildringar ur artist- och författarlivet

Röda rummet_ Skildringar ur artist- och författarlivet
Title: Röda rummet_ Skildringar ur artist- och författarlivet
Release Date: 2018-04-26
Type book: Text
Copyright Status: Public domain in the USA.
Date added: 27 March 2019
Count views: 114
Read book
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 45

SAMLADE SKRIFTER
AV
AUGUST STRINDBERG

FEMTE DELEN

RDA RUMMET

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FRLAG

RDA RUMMET

SKILDRINGAR UR ARTIST- OCH FRFATTARLIVET

AV
AUGUST STRINDBERG

Rien n’est si dsagrableque d’tre pendu obscurment.

VOLTAIRE.

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FRLAG

Copyright. Albert Bonnier, 1912.

STOCKHOLM 1912
A.-B. FAHLCRANTZ’ BOKTRYCKERI

FRSTA KAPITLET.
Stockholm i fgelperspektiv.

Det var en afton i brjan av maj. Den lilla trdgrdenp Mosebacke hade nnu icke blivit ppnad frallmnheten, och rabatterna voro ej uppgrvda; sndropparnahade arbetat sig upp genom fjolrets lvsamlingaroch hllo just p att sluta sin korta verksamhetfr att lmna plats t de mtligare saffransblommorna,vilka tagit skydd under ett ofruktsamtprontrd; syrenerna vntade p sydlig vind fr attf g i blom, men lindarna bjdo nnu krleksfilteri sina obrustna knoppar t bofinkarna, som brjatbygga sina lavkldda bon mellan stam och gren;nnu hade ingen mnskofot trampat sandgngarnasedan sista vinterns sn gtt bort, och drfr levdesett obesvrat liv drinne av bde djur och blommor.Grsparvarna hllo p att samla upp skrp, som desedan gmde under takpannorna p navigationsskolanshus; de drogos om spillror av rakethylsor frnsista hstfyrverkeriet, de plockade halmen frn ungatrd som ret frut sluppit ur skolan p Rosendal— och allting sgo de! De hittade barge-lappar iberser och kunde mellan stickorna p en bnkfotdraga fram hrtappar efter hundar, som icke slagitsdr sedan Josefinadagen i fjol. Dr var ett liv ochett kiv.

Men solen stod ver Liljeholmen och skt helakvastar av strlar mot ster; de gingo genom rkarnafrn Bergsund, de ilade fram ver Riddarfjrden,klttrade upp till korset p Riddarholmskyrkan, kastadesig ver till Tyskans branta tak, lekte medvimplarna p skeppsbrobtarna, illuminerade i fnstrenp stora Sjtullen, eklrerade Lidingskogarnaoch tonade bort i ett rosenfrgat moln, lngt, lngtut i fjrran, dr havet ligger. Och drifrn komvinden, och hon gjorde samma frd tillbaka genomVaxholm, frbi fstningen, frbi Sjtullen, utmedSiklan, gick in bakom Hstholmen och tittade psommarnjena; ut igen, fortsatte och kom in i Danviken,blev skrmd och rusade av utmed sdra stranden,knde lukten av kol, tjra och tran, trnademot Stadsgrden, for uppfr Mosebacke, in i trdgrdenoch slog emot en vgg. I detsamma ppnadesvggen av en piga, som just rivit bort klistringenp innanfnstren; ett frfrligt os av stekflott,lskvttar, granris och sgspn strtade ut ochfrdes lngt bort av vinden, som nu, medan kksandrog in den friska luften genom nsan, passade patt gripa fnstervadden, som var bestrdd med paljetteroch berberisbr och trnrosblad, och brjadeen ringdans utefter gngarna, i vilken snart grsparvarnaoch bofinkarna deltogo, d de slunda sgosina bosttningsbekymmer till stor del undanrjda.

Emellertid fortsatte kksan sitt arbete med innanfnstren,och inom ngra minuter hade drren frnkllarsalen till verandan blivit ppnad och ut i trdgrdentrdde en ung herre, enkelt men fint kldd.Hans ansikte fretedde intet ovanligt, men dr lgen sorg och en ofrid i hans blickar, som dock frsvunno,d han, utkommen frn den trnga kllarsalen,mttes av den ppna horisonten. Han vndesig mot vindsidan, knppte upp verrocken och togngra fulla andetag, vilka tycktes ltta hans brstkorgoch sinne. Drp brjade han vandra framoch ter utmed barrirn, som skiljer trdgrden frnbranterna t sjn.

Lngt nere under honom bullrade den nyvaknadestaden; ngvincharna snurrade nere i stadsgrdshamnen,jrnstngerna skramlade i jrnvgen,slussvaktarnas pipor visslade, ngbtarna vid Skeppsbronngade, Kungsbacksomnibussarna hoppade skallrandefram p den kullriga stenlggningen; stoj ochhojt i fiskargngen, segel och flaggor som fladdradeute p strmmen, msarnas skri, hornsignaler frnSkeppsholmen, gevrsrop frn Sdermalmstorg, arbetshjonensklapprande med trskorna p Glasbruksgatan,allt gjorde ett intryck av liv och rrlighet,som tycktes vcka den unge herrens energi, ty nuhade hans ansikte antagit ett uttryck av trots ochlevnadslust och beslutsamhet, och d han lutade sigver barriren och sg ner p staden under sinaftter, var det som om han betraktade en fiende;hans nsborrar vidgades, hans gon flammade ochhan lyfte sin knutna hand, som om han velat utmanaden stackars staden eller hota den.

Nu ringde det sju i Katrina, och Maria sekunderademed sin mjltsjuka diskant, och Storkyrkanoch Tyskan fyllde i med sina basar, och hela rymdendallrade snart av ljudet frn alla stadens sjuklockor;men nr de tystnat, den ena efter denandra, hrdes nnu lngt i fjrran den sista sjungasin fridfulla aftonsng; den hade en hgre ton, enrenare klang och ett hastigare tempo n de andra— ty den har s! Han lyssnade och skte utrnavarifrn ljudet kom, ty det syntes vcka minnen hoshonom. D blev hans min s vek och hans ansikteuttryckte den smrta, som ett barn erfar d detknner sig vara lmnat ensamt. Och han var ensam,ty hans far och mor lgo borta p Klara kyrkogrd,drifrn klockan nnu hrdes, och han varett barn, ty han trodde nnu p allt, bde santoch sagor.

Klockan i Klara tystnade, och han rycktes ursina tankar genom ljudet av steg p sandgngen.Emot honom kom frn verandan en liten man medstora polisonger, glasgon, vilka tycktes snarare varaavsedda till skydd fr blickarna n fr gonen, enelak mun, som alltid antog ett vnligt, till och medgodmodigt uttryck, en halvkrossad hatt, snygg verrockmed defekta knappar, byxorna hissade p halvstng, gngen bde antydande skerhet och skygghet.Det var av hans svvande yttre omjligt att bestmmasamhllsstllning eller lder. Han kunde likavl tagas fr en hantverkare som en tjnsteman, ochhan syntes vara mellan 29 och 45 r. Nu tyckteshan emellertid smickrad av den persons sllskap,som han gick till mtes, ty han lyfte ovanligt hgtden bgnande hatten och tog till sitt godmodigasteleende.

— Hradshvdingen har vl inte vntat?

— Inte ett gonblick; klockan slutade just attringa sju. Jag tackar Er fr att Ni var god ochkom, ty jag mste erknna att detta mte r avstrsta vikt fr mig; det gller snart sagt min framtid,herr Struve.

— H kors!

Herr Struve klippte ett slag med gonlocken,ty han hade endast vntat sig ett toddyparti ochvar mycket litet angelgen om allvarliga samtal, varfrhan ocks hade sina skl.

— Fr att vi skola kunna tala bttre, fortforhradshvdingen, s sitta vi ute, om ni inte harngot mot det, och dricka en toddy.

Herr Struve drog ut den hgra polisongen,tryckte varsamt ner hatten och tackade fr bjudningen,men var orolig.

— Fr det frsta, mste jag bedja er icke vidaretitulera mig hradshvding, upptog den unge herrensamtalet, ty det har jag aldrig varit, utan endastextra ordinarie notarie, och detta senare har jagmed i dag upphrt att vara och r endast HerrFalk.

— Vad fr slag?

Herr Struve sg ut som om han frlorat en finbekantskap, men frblev godmodig.

— Ni, som r en man med liberala ider ...

Herr Struve frskte begra ordet fr att utvecklasig, men Falk fortfor:

— I er egenskap av medarbetare i den frisinnadeRdluvan r det som jag skt er.

— Fr all del, jag r en s obetydlig medarbetare ...

— Jag har lst era ljungande artiklar i arbetarefrganoch i alla andra frgor, som ligga oss omhjrtat. Vi rkna nu vrt Anno III, med romerskasiffror, ty det r nu tredje ret som den nya representationensammantrder, och vi skola snart se vrafrhoppningar frverkligade. Jag har lst era frtrffligabiografier i Bondevnnen ver de ledandepolitiska mnnen, mnnen frn folket, som slutligenftt framfra vad de s lnge burit tungt p sinasinnen; ni r en framtskridandets man, och jag hgaktarer!

Struve, vars blick slocknat i stllet fr att tndasvid det eldiga talet, mottog med nje det skledandeanbudet och grep med iver ordet.

— Jag fr sga, att det r med en verklig gldjejag hr ett erknnande frn en ung och, jag m sgadet, utmrkt person som hradshvdingen, men andra sidan, varfr skola vi tala om saker, som roav allt fr allvarlig, fr att icke sga sorglig natur,hr, d vi ro ute i naturens skte, hr p vrensfrsta dag, d allting str i sin knoppning och solensprider sin vrme i hela naturen; lt oss vara sorglsaoch dricka vrt glas i frid. Frlt, men jagtror att jag r ldre student — och — vgar —kanske drfr fresl ...

Falk, vilken gtt ut som en flinta fr att skastl, knde att han huggit i tr. Han mottog anbudetutan ngon vrme. Och dr sutto nu de nyabrderna och hade intet att sga varann, annat nden missrkning som deras ansikten sade.

— Jag nmnde nyss fr bror, upptog Falk samtalet,att jag i dag brutit med mitt frra och vergivitmbetsmannabanan; nu vill jag blott tillggaatt jag mnar bli litteratr!

— Litteratr! , kors, varfr det d? Men detr ju synd.

— Det r icke synd; men nu har jag att frga,om bror vet vart jag skall g fr att f ngotarbete?

— Hm! Det r verkligen svrt att sga. Detstrmmar s mycket folk till frn alla hll. Men detska du inte tnka p. Det r verkligen synd, attdu ska avbryta; det r en svr bana, den hr litteratrsbanan!

Struve sg ut som om han skulle tycka att detvar synd, men kunde icke dlja en viss frnjelsever att f en olyckskamrat.

— Men sg mig d, fortfor han, orsaken till attdu lmnar en bana som ger bde ra och makt.

— ra t dem som hava tillvllat sig makten,och makten t de hnsynslsa.

— , du pratar! Inte r det s farligt heller?

— Inte? N, s grna som vi tala om ngotannat, s. Jag skall bara ge dig en interir ifrnett av de sex verk, jag skrev in mig uti. De femfrsta lmnade jag genast av den naturliga orsakatt dr inte fanns ngot arbete. Varje gng jagkom upp och frgade om det fanns ngot att gra,s blev svaret alltid: Nej! och sg heller aldrigngon som gjorde ngot. Och det, oaktat jag vari sdana anlitade verk som Kollegiet fr Brnnvinsbrnningen,Kansliet fr Skatternasplggande och Generaldirektionen frmbetsmnnens Pensioner. Men nr jag sgdessa massor av tjnstemn, som krlade p varandra,rann den tanken p mig, att det verk, somskulle utbetala alla dessas lner, dock mtte ha ngotatt gra. Jag skrev fljaktligen in mig i Kollegietfr utbetalandet av mbetsmnnenslner.

— Var du i det verket? frgade Struve, sombrjade intresseras.

— Ja. Jag kan aldrig glmma det stora intryck,som min entr i detta fullstndigt och vl organiseradembetsverk gjorde p mig. Jag kom uppklockan elva f. m., emedan verket vid den tidenskulle ppnas. I vaktmstarrummet lgo tv ungavaktmstare framstupa p ett bord och lste Fderneslandet.

— Fderneslandet?

Struve, som under fregende kastat socker tgrsparvarna, brjade spetsa ronen.

— Ja! Jag hlsade god morgon. En svag ormlikrrelse efter herrarnas ryggar antydde att min hlsningmottogs utan avgjord motvilja; den ena gjordetill och med en gest med hgra stvelklacken, vilkenskulle glla fr ett handtag. Jag frgade omngon av herrarna var ledig att visa mig lokalen.De frklarade sig frhindrade: de hade order atticke lmna vaktrummet. Jag frgade om det ickefanns flera vaktmstare. Jo, det fanns nog flera.Men vervaktmstaren hade semester, frste vaktmstarenhade tjnstledighet, andre vaktmstarenhade permission, den tredje var p Posten, denfjrde var sjuk, den femte var efter dricksvatten,den sjtte var p grden, och dr sitter han heladan; fr vrigt brukade aldrig ngon tjnstemanvara uppe frr n vid ett-tiden. Drvid fick jagen vink om det opassande i mitt tidiga, strandebesk och en erinran om att vaktmstarna ven vorotjnstemn.

Sedan jag emellertid frklarat mitt beslut vara atttaga mbetsrummen i sikte, fr att drigenom f ettbegrepp om arbetets frdelning i ett s maktpliggandeoch omfattande verk, fick jag den yngre av detv att flja mig. Det var en storartad anblick sommtte, d han slog upp drren och en fil av sextonrum, strre eller mindre, lgo framfr mina blickar.Hr mtte vl finnas arbete, tnkte jag, och knde attjag trffat p en lycklig id. Ljudet av sexton bjrkvedsbrasor,som flammade i sexton kakelugnar,gjorde ett behagligt avbrott mot stllets ensamhet.

Struve, som lyssnat allt uppmrksammare, letadenu fram en blyertspenna mellan vstens tyg ochfoder och skrev 16 p sin vnstra manschett.

— ’Hr r extraordinariernas rum’, upplyste vaktmstaren.

— ’Jas! r det mnga extra hr i verket?’ frgadejag.

— ’ja, nog rcker de till.’

— ’Vad gr de d fr slag?’

— ’De skriver, frsts, lite ...’ — Han sg hrvids frtroendefull ut, att jag ansg det vara tid att avbrytahonom. Sedan vi genomvandrat Kopisternas,Notariernas, Kanslisternas, Revisorns och Revisionssekreterarens,Kontrollrens och Kontrollrsekreterarens,Advokatfiskalens, Kammarfrvantens, Arkivariensoch Bibliotekariens, Kamrerarens, Kassrens,Ombudsmannens, Protonotariens, Protokollsekreterarens,Aktuariens, Registratorns, Expeditionssekreterarens,Byrchefens och Expeditionschefens rum,stannade vi omsider vid en drr, p vilken medfrgyllda bokstver stod skrivet: Presidenten.Jag ville ppna drren och stiga p, men hindradesvrdsamt av vaktmstaren, som med verklig oro fattademin arm och viskade ett ’tyst!’ — ’Sover han?’kunde

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 45
Comments (0)
Free online library ideabooks.net