» » Femtio fabler för barn

Femtio fabler för barn

Femtio fabler för barn
Category:
Title: Femtio fabler för barn
Release Date: 2018-07-13
Type book: Text
Copyright Status: Public domain in the USA.
Date added: 27 March 2019
Count views: 25
Read book
1 2 3 4 5

FEMTIO
FABLER FÖR BARN.

Katt
Oscar L. Lamms

STOCKHOLM,
OSCAR L. LAMMS förlag.


FEMTIO
FABLER FÖR BARN.

BEARBETNING FRÅN ENGELSKAN.

MED ILLUSTRATIONER
AF
OTTO SPECKTER.

Dekoration

STOCKHOLM,
OSCAR L. LAMMS förlag.


[1]

KRÅKAN.

J
ag undrar, hvem den tiggarn vara må?
Svart är den gunstig herrn från topp till tå.
Från hus till hus han går i djupa snön,
Och kraxar fram så hest en ängslig bön:
“I flickor små och gossar, jag begär
En smula bröd, jag rysligt hungrig är.“
När våren i sin gröna mantel kom,
Då bytte tiggarn plötsligt tonen om.
Han blef med ens så hjertligt glad, så kry.
Gaf till ett skratt och flög högt upp i sky,
Men dessförinnan tackade han först
Enhvar, som hjelpt, då nöden var som störst.

[2]

FÅGELN UTANFÖR FÖNSTRET.

P
å den frusna rutan, hur det pickar, hör!
“Släpp mig in, god vänner, annars visst jag dör.
Snöbetäckt är marken, stormen blåser gällt,
Genomfrusen är jag, halfdöd ren af svält.
Släpp mig in, god vänner, och till lön skall jag
Med min sång förljufva eder vinterdag.“
Fönstret upp de slogo, in han komma fick,
Mådde godt och tacksamt njöt af mat och drick.
Länge qvar han dröjde, men när våren drog
Åter med sin hofstat genom dal och skog,
Ut de honom släppte, och med gränslös fröjd
Jublande steg fågeln upp i molnfri höjd.

[3]

SNÖGUBBEN.

U
sch, gubbe! Hvad du är hvit och ful,
Och din käpp, hvad den är tjock!
Och lat du är, ej rör dig en smul,
Du står som en målad bock.
Och käppen i handen, du kan den ej sköta,
Ty, du kan ju ej slå, ja, du kan ej ens höta.
Ja, du är döf och du är stum,
Och stel i hvarenda led,
Och hvit i synen, fånig och dum,
Och står, tills du dimper ned.
Du tyckes helt lugnt i ditt öde dig finna
Att smälta som smör och i rännsten försvinna.

[4]

FÅGLARNA UTANFÖR LOGEN.

F
ält och ängar redan ligga nakna alla,
Snön sin hvita svepduk bredt derofvanpå,
Men på logen höres ständigt slagan skalla,
Och de svultna foglar hjertligt fröjdas då.
“Vårt“ de skrika, “är det, vårt det vara bör,
Hvarje litet korn, som faller utanför.“
Från det sol går upp och tills att sol sig sänker
Tröskarne gå på med samma trägna flit.
Bröd i ymnighet åt ung och gammal skänker
Deras slaga, derför skynden, skynden hit
Stackars fåglar små, ty gerna en och hvar
Några korn åt eder låter ligga qvar.

[5]

EKORREN OCH VINDEN.

Ekorren.
Herr Vind, jag måste säga er, hör ni ej upp att tjuta,
Så måste strax på stund för er jag denna dörren sluta,
Och öppna en åt annat led.
Vinden.
Det står er fritt, min vän!
Men jag tör blåsa der också, och kanske värre än.
Ekorren.
Då skall jag stänga äfven den, ty vill ni ej ge vika,
Så vet jag intet annat råd, än lika ge för lika.
Vinden såg snopen och ilsken ut,
Skakade trädet med fasligt tjut,
Ekorren satt i sitt lugna bo,
Knäckte der sina nötter i ro;
Vindens äflan att honom störa,
Tycktes blott honom nöje göra.

[6]

GOSSEN OCH EKORREN.

Gossen.
“Ekorre, vännen min,
Kom från ditt träd hit ner,
Leka mig fallit in,
Kom, jag dig ber!“
Ekorren.
“Tack du, men ej i dag.
Högt upp i trädets topp
Trifves långt bättre jag;
Kom du hitopp!“

[7]

KATTUNGARNE.

D
et nu kan vara tid åt er att ge ett namn, I kissar små,
Och derför också skall enhvar det, som han bäst förtjenar, få.
Dig jag kallar Sammetsrygg,
Dig jag kallar Mösse-ban,
Du må heta Smyg-så-trygg,
Och du må heta Snatte-van.
Stora de blefvo, trinda och rara;
Sammetsrygg månde så inställsam vara,
Mösse-ban klängde på murar och tak,
Smyg-så-trygg logen fann mer i sin smak,
Snatte-van höll sig i köket beständigt,
Lurade köksan och stal så behändigt.

[8]

HUNDEN OCH KATTEN.

D
u står och skäller så argt dit opp,
Hvad ser du, Nero, i trädets topp?“
“Jag tror att Kisse deruppe sitter,
Men ned det kräket ej komma gitter.“
Kisse är slug, han vet hvad han gör.
Innan han handlar, han ser sig för.
Kisse han tycktes verlden förglömma,
Slumra så roligt och ljufligt drömma.
Nero, hvars tålamod domnade af,
Snart från trädgården sig begaf.
Straxt var det slut med Kisses hvila,
Qvickt utför trädet han började kila.
Sade och log af hjertans grund:
“Hvad jag dig lurat, din dumma hund!“

[9]

SVANEN.

G
osse der vid vassen, jag skall säga dig,
Mina små låt vara, annars blir det krig!
Om du mer i dammen vågar kasta sten,
Skall jag till att hämnas icke vara sen.
Gosse, lyd mitt råd och gå din väg, ty jag
Kan med mina vingar ge ett dugtigt slag.“
Gossen tog till benen, hade icke lust
Med den vrede svanen att bestå en dust.
Svanen öfver dammen efter honom sprang,
Men till slut sitt sinne han likväl betvang,
Smekte sina små och glömde ganska fort
All förtret den stygga gossen honom gjort.

[10]

SVANEN OCH GOSSEN.

K
om hit och låt oss sluta fred,
Kom hit, min gosse lilla!
Ser jag då ut så grym och led?
Jag vill dig visst ej illa.
Blott i det hopp jag närmat mig,
Att få ett stycke bröd af dig!
Från gossen straxt hans ängslan vek,
Och mellan dessa båda
Begynte under skämt och lek
Den största vänskap råda;
Och sedan dess blef gossen van,
Att ofta helsa på sin svan.
Vid dammen satt han mången dag
Och hade grufligt roligt,
Och hjertat slog af välbehag
När svanen helt förtroligt
Till honom öfver böljan drog
Och bröd utur hans händer tog.

[11]

HUNDEN OCH BOCKEN.

Hunden. Hör du Måns, jag bita kan, väl i akt dig tag!
Bocken. Vov-vov, om du biter till, nå då stångas jag.
Hunden. Jag en uddhvass tandrad har, lita du derpå.
Bocken. Slöa äro heller ej mina horn, de två.
Hunden. Kan du ej ett skämt förstå? Åh, det gör du visst.
Bocken. Ja, om ej på tålamod blott jag lede brist.
Månsen och vov-vov de sprungo, de dansade,
Knappast ett ögonblick stilla och sansade.
Vov-vov han skällde af renaste öfvermod,
Månsen till anfall beständigt i ställning stod.
Dagen i ända de så sig förlustade,
Miltals de sprungo och lekte och rustade.
Om deras krumsprång vi sett, de otroliga,
Säkert vi funnit dem högligen roliga.

[12]

SPETSHUNDEN OCH MOPSEN.

Mopsen. Säg mig, Spets, hvar det var, som du benet gömde?
Att det någon från dig stal denna natt jag drömde.
Låt oss nu till stället gå,
Och se efter båda två.
Spets. Har du sett något svart förr i mörkret lysa?
Tror du då jag ej förmår alls att misstro hysa?
Mig att lura bjud ej till,
Du är den, som stjäla vill.
Moppe gick, något flat, men likväl ej slagen.
Snokande han gick omkring hela långa dagen;
Slutligen han benet fann,
Hvem var lycklig, om ej han!
Glädjen den blef dock ej lång, snart han låg i backen,
Spetsen med ett väldigt språng honom högg i nacken,
Och en minnesbeta gaf,
Som han hade godt utaf.

[13]

HÄSTEN OCH SPARFVEN.

Sparfven. Herr häst, herr häst, som mår så godt,
Som krubban fylld med hafra fått,
Ett korn, kanske ock ett par,
Ni säkert råd att mista har.
Hästen. Ja, visst, du lilla näsvis, visst,
Hos mig du ej skall lida brist,
Ty mitt förråd ej minskas lär,
Af hvad en liten sparf förtär.
Så lefde de ihop, de två, i gamman och i fröjd,
Och hästen hade foder nog, och sparfven ock var nöjd.
Det sommar blef, och grufligt varm och tryckande var den,
Och att en väldig flugsvärm kom, det var långt värre än;
Men då beviste sparfven hvad en vän i nöd förmår,
Ty kom en fluga hästen när, gaf han den banesår.

[14]

ÅSNAN.

Gossen. Åsna, sölkorf, framåt marsch, vill du ta ut stegen!
Aldrig i min’ dar jag sett nånsin en så seg en:
Snäckan kryper ej som du, när du låtsas springa,
Tålamodet sjelf du kan till förtviflan bringa.
Åsnan. Sakta vackert! Orättvist är, att så mig klandra,
Jag den tyngsta börda bär lika väl som andra.
Är jag ej som hästen snabb, må du ej förgäta,
Att i härdighet med mig ingen sig kan mäta.
Sedan åsnan detta sagt, klippande på örat,
Åter hon i gammalt lunk gick till gamla görat.
Hela dagen trälande allt hvad hon förmådde,
Trött och hungrig sent om qvällen sist hon hemmet nådde.
Bredvid hästens spilta nu, utan alls att grumsa,
Ställde åsnan sig och lugnt började att mumsa.
Efter maten njöt hon nöjd sömnens hulda gåfva,
Den som släpat så som hon, den har lätt att sofva.

[15]

BARNET OCH OXEN.

Barnet. Herr Oxe, säg, hvad månde det väl vara,
Som ni så allvarsamt funderar på?
Ni boklärd är helt visst och vill förklara
Hvad ännu ingen lyckats att förstå.
Oxen. Mitt kära barn, du nu om vida mera,
Än nånsin jag förmår, mig täckes tro.
Du skapad är att tänka och studera,
Och jag: min mat att tugga uti ro.
Nu oxen åt, liksom han länge fastat,
Två runda timmar drog hans måltid om,
Tilldess en hövagn full hans herre lastat,
Och efter oxen in i stallet kom.
För detta lass han sedan oxen spände,
Och denne drog: det gick liksom en dans;
Ty kraft att draga oxen hos sig kände,
Men kraft till lärdom ej hos honom fanns.

[16]

GOSSEN OCH LAMMET.

Gossen. Lilla lam, jag ber dig svara, hvarför du dig jämrar så?
Lammet. Jag min goda moder söker, men ej henne träffar på!
Gossen. Är du rädd, om du är ensam, att dig någon illa gör,
Eller att dig
1 2 3 4 5
Comments (0)
Free online library ideabooks.net