» » Samlade dikter

Samlade dikter

Samlade dikter
Category:
Title: Samlade dikter
Release Date: 2018-11-28
Type book: Text
Copyright Status: Public domain in the USA.
Date added: 27 March 2019
Count views: 50
Read book
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 18

The Project Gutenberg eBook, Samlade dikter, by J. J. (Josef Julius)Wecksell

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and mostother parts of the world at no cost and with almost no restrictionswhatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms ofthe Project Gutenberg License included with this eBook or online atwww.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you'll haveto check the laws of the country where you are located before using this ebook.

Title: Samlade dikter

Author: J. J. (Josef Julius) Wecksell

Release Date: November 28, 2018 [eBook #58368]

Language: Swedish

***START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK SAMLADE DIKTER***

E-text prepared by Tapio Riikonen

SAMLADE DIKTER

af

JOSEF JULIUS WECKSELL

Helsingfors,Finska Litteratur-sällskapets tryckeri,1868.

Företedt: L. Heimbürger.

INNEHÅLL:

I.

Vårdroppen.
Åbo Slott.
Veteranens jul.
Vid Schillersfesten i Helsingfors.
Svenskan och finskan.
Finska vikens klippor.
Har du mod?
Italienaren.
Studentsång.
I en artists album.
I en konstälskares album.
Fogeln.
Rusen i skogen.
Demanten på Marssnön.
Det förtorkade trädet.
Stjernorna.
Öfver en afplockad ros.
Höststormen.
Reminiscens från Piruvuori.
Augustiaftonen.
Tyrannens natt.
Den vakande modren.
Guds trädgård.
Ottos julafton.
Pi balen.
Skridskoåkaren.
Sjömansgossens afsked till sin brud.
Den vansinniga spinnerskan.
Hyran till kärleken.
Rosor och kyssar.
Till Minna.
Till Ellen.
Varning.
När och fjerran.
Var det en dröm?
Afskedet.
Ögon blå.
Vår inre verld.
Vid invigningen af G. A. Wallins minnessten.
Till G. Montgomery.
Studenterne.
Skål för qvinnan.
Invigningen af de döfstummas skola i Åbo.
På Sofiadagen.
Till … vid sybordet.
Till den nygifta.
Till Helmi.
Den lilla hedningen.
Englarna.
Den lyckliga familjen.
Skolfuxen.

II.

Det outsägliga.

Dvergens hämd.
Lokomotivföraren.
Geniens hand.
Marssnön.
Vågen.
Den fromme.
I en Spaniors album.
Den 10:de November 1861.
Ett brunnsafsked.
Vid min älsklings sida.
Serenad till Helmi.
Ur gamla gömmor.
Elegi öfver en kupp.
Min vän.
Kajsaniemi-visan.
Allt i lifvet är ej sol.
Almqvist.
För dig jag sjunger.
Vill du komma med mig!
Jag har dig kär.
Don Juans afsked från lifvet.
Jag midnattens barn.
Daniel Hjort, sorgespel i fem akter.

Till sångens vänner i Finland och Sverige öfverlämnas dessa "Samladedikter" af en bland Finlands yngre skalder, hvilken af ett oblidt öderedan vid 24 års ålder bortrycktes från sin korta diktarebana, Deingå här under tvenne afdelningar. Den första omfattar ett urval afde stycken, hvilka finnas upptagna i skaldens julen år 1860 utgifna"Valda ungdomsdikter", i "Lännetär, Album utgifvet af Vestfinnar I",jemte några otryckta sånger, diktade före denna tid. Utg. har vid dettaurval, äfvensam vid styckenas ordnande och omarbetning följt deanvisningar, som skalden sjelf efterlemnat. — Den andra afdelningenomfattar dikterna från en senare period (julen 1860 till sommaren1862), deri inbegripet det förut särskildt utgifna sorgespelet "DanielHjort". En del af dessa hafva ingått i "Lännetär, Album utgifvet afVestfinnar II"; andra äro meddelade af några skaldens vänner ellerfunna bland hans efterlemnade papper, de mindre lyriska mest påmanuskriptarken till "Daniel Hjort". Flera bland dem framträda sålundai ett nog fragmentariskt skick, men äro dock af alltför stort poetisktvärde eller måla för väl den inre strid, som vid denna tid rörde siginom skaldens bröst, för att ej förtjena sin plats i dessa "Samladedikter".

Vårdroppen.

    I morgonstundens vår
    Vid lärkors glam
    På molnets kant en tår
    1 solljus sam.

    På jord som i det blå
    Klang fröjdens ljud.
    Gif mig ett lif också!
    Hon bad till Gud.

    Och liten englahand,
    Som molnet höll,
    Tog sakta på dess rand,
    Och droppen föll. —

    Och speglade en stund
    Guds verld så skön,
    Guldmolnig, himmelsrund
    Och jorden grön.

    Föll så i hafvets famn
    Och gömdes der. —
    Hvem frågade ditt namn,
    Hvem såg dig här?

Åbo Slott.

    Hvita skepnad ifrån fordom, flydda tiders fallna borg,
    Der du blickar öfver fjärden, allvarsam och full af sorg,
    Monumentet uppå grafven, inom hvilken sekler gått
    Till att luta trötta hufvun, — men der ingen ro de fått!

    Vid din strand, den fordom stolta, stilla klagar vikens våg,
    Och så sällsamt klingar sångens djupa röst uti min håg;
    Ifrån nattens tusen stjernor blickar ner en evighet
    Uppå menskotankars svaghet, menskoverks förgänglighet.

    Hör din grafsång sjunger böljan, nattomskymd vid grustäckt strand,
    Och dödsfacklan lik går månen upp vid dunkla skogars rand;
    Brusten är din sköld och krossad, vapenlös och svag du står,
    Och det enda, som dig egnas, är en minnets vemodstår.

    Och ändå hvem älskar icke dina fallna murars grus?
    Du har skådat Finlands morgon, skimrat i dess rosenljus,
    Du har sett dess första strimma i vårt än så mörka land,
    Du har värnat korsets fana på vår vilda, öde strand.

    Du har sett dess första skördar spira upp ur oplöjd mark,
    Du för nattens anfall värnat dem så segerstolt och stark,
    Suomis skönsta minnen fläta kring din hjessa rikt sin dag,
    Himlens ljus och återspegling, religion och rätt och lag.

    Du var skölden, du var svärdet, — ljust och herrligt var ditt mål,
    Och du bjöd så gladt för segern fram ditt bröst af sten och stål;
    Stenen ramlat, stålet rostat, men den hand, som höjde dig,
    Vakar ännu öfver folken mäktig och evinnerlig.

Veteranens jul.

    Af stjernor hvalfvet gnistrar, mörk den gamla skogen står;
    Der glimmar i dess gröna skägg så mången frusen tår.
    Så tyst, så hemsk är nattens frid på snöbeslöjad mo,
    Och björn och varg blott fira här julkvällens säkra ro.

    Då ekar djupt i skog ett ljud af matta tunga steg,
    Hvem söker här från byn så långt en svår och enslig väg?
    Hvem djerfves störa furans lugn och nordens frusna fläkt
    Och värma drifvornas demant med lifvets andedrägt?

    Det är en gammal veteran från Finlands sista strid.
    Der går han fram, en skugga af förgätna hjeltars tid;
    Men än så hög, men än så varm att hvart hans blickar gå,
    Der skyllrar furan vördnadsfull och drifvan blixtrar då.

    På mossig sten han sätter sig, och hjessan silfverljus
    Så skönt och tankfullt böjer sig vid höga furors sus.
    På kinden rullar tyst en tår, men ögat hvilar gladt
    På högtidslugnet alltomkring i stilla stjärnljus natt.

    Då talar han; jag helsar dig, mitt hjertas stolta brud,
    Du fura mörk, du natt så skön, du vildmark i din skrud!
    Jag känner dig igen, mitt land, säg, känner du också
    Din unge kämpabrudgum i den trogne gubben grå?

    Ack många år ha flytt, sen sist jag såg en natt som nu.
    Mitt hår blef hvitt, min panna blek, — blott evigt ung är du;
    Ännu så ung, så skön som då mitt svärd för dig jag drog,
    Och varma, röda kyssar af mitt hjerteblod du tog.

    Det är förbi sen många år; ett annat slägte står
    Med annan håg, med annat lif i Suomis nya vår.
    Den strid de kämpa är ej min, — ty evigt, hvart jag går,
    Bland brutna svärd, förspilda lik, vid Oravais jag står.

    Nyss satt ock jag en vördad gäst på stugans halm hos dem,
    Såg hopp och glädje bo ännu i finska hyddors hem.
    Än ville ock jag se engång
    Och helga drifvan med en tår, som förr med blod så gladt.

    Han talte så, — men matt han log emot sin ungdomsbrud,
    Sitt vackra finska fosterland i vinterns högtidsskrud.
    Och hur han såg, — en glädjetår så ljuf hans öga fällt,
    Som hade all hans lefnads kraft i denna tyst försmält.

    "Förtrollningsljuft mig binder qvar ditt ljus, din skog, din sjö.
    Jag kan ej gå, — haf tack, o Gud, för att jag här får dö!
    Trött får jag luta grånad lock mot Suomis silfverbarm,
    Så trött som bössan fordom sof från striden på min arm.

    Och skogen skall omkring mig stå ett ståtligt monument,
    Den gamle gråe krigarens, som knappast någon känt;
    Och furorna de sjunga då en psalm högtidelig
    Och natten kastar ned sitt dok, — mitt land, Gud skydde dig!"

    Han talte icke mer, han drog sin pels omkring sig blott
    Och knäppte sina händer hop och slöt så lugnt och godt.
    Men skogen kring hans dödsbädd stod i stjerneglans och sken
    Med julljus utaf silfver på hvarenda grönklädd gren.

Vid Schillersfesten i Helsingfors

den 10 November 1859.

    "Till fest!" från land till land ett rop, ett gensvar mäktigt går,
    Och konstens tempel öppnar sig och högtids smyckadt står,
    Och folken skönt förena sig båd' när och fjerran från,
    Att minnas tidens störste tolk och sångens bäste son.

    Ty allt hvad skönt och himmelskt än uti ett hjerta brann,
    Uti din sång så hög och fri sitt skönsta uttryck fann;
    Och hvar den klang, der väckte den förtröstan, mod och hopp,
    Och lyfte evighetens dok för bländadt öga opp.

    En ny Tyrteus gick du fram i mensklighetens strid
    För friheten och sanningen, för andens ljus och frid;
    Och för hvar ton en fördom brast, en kedja söndersprang,
    Och till beundran för din fot tyrannerna du tvang.

    Och mäktigt flög det fria ord utöfver haf och land;
    För det är intet haf för vidt, för fjerran ingen strand.
    Ryck det ej bort från folken mer, — odödlig är dess gång;
    Det blommar der i evig sol af Schillers sköna sång!

    När lärkan sjunger vårens hymn i morgonljusets glans,
    Då lyssna, guldomgjutna, skog och våg och blomstrens krans,
    Tills, mäktigt gripne, sjelfve in de stämma med dess röst,
    Och skogen susar, böljan slår, ljuft doftar blommans bröst.

    Så sjöng ock du, när ny en dag gick öfver folken opp
    Med morgonluft och rosensken, på löften rik och hopp,
    Så fann ock hvarje ande djupt sitt hjertas tolk i dig,
    Och, mäktig stora värf och mål, lycksalig kände sig.

    Och blektes många löften sen som dimmor i det blå,
    Din sång har menskligheten qvar och den kan ej förgå;
    Den krans, som sanningens triumf ej än förklara fick,
    Den lägger hon uppå din lock med varm och tårfull blick.

Svenskan och Finskan.

Svenskan.

    Unga kämpe, nyss från plogen yr och oförvägen trädd,
    Du vill bryta lans med gammal kämpe uti rustning klädd.
    Du är ung och oerfaren, första lansen vare din,
    Må du minnas, att den starka, mera pröfvade är min.

Finskan.

    Ung jag är, det är min stolthet; evigt ung vid folkets härd
    Sjöng jag sångens sköna drömmar, sjöng jag minnets underverld,
    Väntade min tid — den kommit, ljungar fram med strålens makt
    Och du bleknar under hjelmen trots din harm och ditt förakt.

Svenskan.

    För ur sagans dunkla fornverld sprakande ditt furubloss,
    Hög jag står i middagsglansen — sekler ligga mellan oss.
    Skynda djerf, men vill du segra, mottag tacksam i ditt lopp
    Några ax af mina skördar, som i sekler vuxit opp.

Finskan.

    Du har sångens bästa blommor, tankens högsta skatter fått,
    Jag har Finlands högsta kärlek — bytte ej med dig min lott.

Och du lämnar dina skatter — arfvet åt vårt folk och mig.

Svenskan.

    Ännu lefver friskt mitt hjerta, slår i tusen ädla bröst;
    Också du har lärt dig älska tro och sanning af min röst.
    Såg i morgon segrens fana på min graf du svaja gladt —
    Snart du dvaldes sjelf i mörker, mörkare än griftens natt.

Finskan.

    Slår i tusen bröst ditt hjerta, dock min luft de lefva af;
    Gaf du tro och gaf du sanning, kämparna för dem jag gaf.
    Brista skall din sträng förbrukad, men ej så den psalm och sång
    Som vårt folk uti sin barndom hörde i din ton engång.

Svenskan.

    Lefva de, så skall jag lefva; faller jag, så faller du.
    Mästarn är jag än den vise, lärjungen är du ännu.
    Öfver oss stå högre makter, i hvars tjenst vi gått och gå —

Den, som längst och trognast tjenat, älska, värna de också.

Finskan.

    Frihet, Sång och Sanning bära oss på evig gudaarm,
    Slå på språkens gyllne lyror, väcka lif i folkens barm,
    Skönast klingar då bland toner tonen om ett fosterland;
    Kan den tonen sannt du klinga? — främling är du på vår strand.

Svenskan.

    Hit jag kom som frö — en jernek står jag nu på stormigt skär,
    Fostrad här i strid och stormar, har ett fosterland ock här.
    Lyft mig upp, om du förmår det, vräk mig sen i vredgadt haf —
    Halfva Finland med skall följa i min glömskas öppna graf.

Finskan.

    Väl! jag står i landets hjerta — furan, evigt grön och stark;
    Stod förgäten, tung och isklädd — frisk ändå — i vildskön mark;
    Våren kommit, Finlands hjerta slår af kärlek, ljus och hopp —
    Och du drar din krona långsamt unnan för min unga topp.

Svenskan.

    Fäll din lans som min jag fäller — bådas udd är af demant.
    Så de gåfvos oss att strida för hvad evigt är och sannt.
    Finland ge vi samma kärlek och förevigas i den —
    Och ju mer vi deråt offra, blomma vi dess högre än.

Finska vikens klippor.

    Vi segla bränning och död förbi
    På fräsande, snöhvit våg,
    Och stormen dansar så vild och fri
    I skeppets tackel och tåg.
    Vi fara fram emot Finlands kust,
    Snart skåda tjusta vi den,
    Hvart hjerta slår utaf längtans lust,
    Hvart öga blixtrar igen.

    Se klippan der!

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 18
Comments (0)
Free online library ideabooks.net